Dags för de riktiga grejerna. Maneter, ett ryggradslöst nässeldjur, som till mestadel består av vatten. Tapetklister, inte heller någon ryggrad och det består också mestadels av vatten. Konsistensen är den samma... Så... Här finns en tydlig likhet. Maneter är alltså i stort sätt levande tapetklister. Det är ju liksom hur coolt som helst samtidigt som det är riktigt äckligt. Maneter bara är... De är som tapetsklisterklumpar som planlöst flyter runt i havet i hopp om att... Om att... Ehh... Ja? Om att göra platsen den lever på till ett lite, lite mer trögflytande ställe att vara på.

Min äcklande relation till maneter ligger till sin grund en tid tillbaka. Det var fortfarande under 00-talet, familjen var på Öland och vi skulle gå på en liten strandpromenad. Stranden var väldigt långgrund, så det var flera maneter som hade strandat. Min bror gjorde så då att han plocka upp en sån här död tapetklisterklump och drog iväg den i ryggen på mig. Maneten paja och jackan vart som slemmig. Det var just det där slemmiga som BÖRJADE min äckelrelation till de små tingen, det var då jag började att utveckla en äckelkänsla mot maneterna, sen har mitt hat bara ökat och ökat.

Maneter kanske inte är så mycket för världen, men för mig är de åtminstone äckliga, så äckliga att de hamnar på en blogg som listar 52 olika ting som äcklar. Alla dessa bedrövliga maneter tar upp plats 44, så jag säger som alltid, jag skulle hellre bli en knakare än att röra en manet. Fy för maneter!